Här kan du läsa mer om vår historia

Historik

Genom att förena två sjöar skapar vi en framtid mitt i landsbygden!

Historia

Önnekvarn, en by mellan sjöarna Bolmen och Unnen, är i ett historiskt perspektiv känt sedan århundraden tillbaka. Läget skapade förutsättning för kommunikation via nämnda sjöar och via Lagan till Kattegatt. Läget var alltså väl skyddat för fientliga angrepp och här kunde befolkningen leva i lugn och ro och försörja sig på jordbruk, fiske och jakt. Flera fynd och fornminnen bekräftar detta och inte minst gravfältet Bedja rör några kilometer från Önnekvarn, bevisar att området mellan Bolmen och Unnen varit bebott sedan århundraden, ja till och med sedan tusentals år.

Varifrån kommer då ortnamnet Önnekvarn? Syftar det på någon ö i Unnen eller i Bolmen eller vad? Närmaste ön i Bolmen kallas lilla Amerika och har under de senaste århundradena inte haft någon språklig anknytning till Önnekvarn. Nej enligt språkforskarna betyder Önne rätt och slätt vatten och lär komma från det isländska ordet aun, vilket är lika med vatten. Senare försvenskat till Önne. Rätt eller fel eller kanske bara en gissning om jag minns rätt och har stavat rätt till aun. När det sedan byggdes en kvarn i Önne, fick byn heta Önnekvarn.

Eftersom länsgränsen skär rakt genom byn, var det till Odensjö kyrka de som bodde i den södra delen av byn färdades vid kyrkobesök och till Unnaryd för dem som bodde i den norra delen. För den frireligiösa delen svarade pingstvännerna som öppnade en predikolokal i den gamla ångbåtsförarefastigheten Lindesborg på 1930-talet.

Verksamhet i Önnekvarn och Önnekvarns gård.

Isydöstra delen av S.Unnaryds socken mellan sjöarna Bolmen och Unnen växte gården Önnekvarn fram. Den södra gränsen blev lika med gränsen till Kronobergs län och sockengränsen till Odensjö. Gården omfattade i huvudsak jordbruk och det var först i mitten av 1800-talet som verksamheten började utvecklas. Det var släkten Palm som i Önnekvarn såg möjligheterna till utveckling. Först att etablera sig var Per Palm född i Rotabo 1805 och gift med Maria Kristina Johansdotter från Gassbo. Efter att ha varit bosatta i Småöja några år och senare ett par år i Vallsnäs flyttade familjen till Önnekvarn år 1837. Där föddes sonen Anders Johan den 30 augusti 1842 som nr. 4 i syskonskaran och blev den som senare kom att ta över Önnekvarns gård. Under Per Palms tid började en förnyelse av Önnekvarns gård. Redan i början av 1840 talet uppfördes den herrgårdsliknande byggnad som ännu idag finns kvar, med i stort sett samma oförändrade exteriör och interiör.

Med herrgården som bas fortsatte patron Per Palm en upprustning av övriga, då befintliga verksamheter på gården. För att få en mera ståndsmässig och tidsenlig stil på gården förnyades trädgårdsanläggningen med anknytning till den då utbyggda forsen med några meters fallhöjd i ån mellan sjöarna Unnen och Bolmen. Mellan strömkanalerna till kvarn och såg anlades en statusfylld trädgård med strömparterr, stilfullt planterad med blommor och växter. Från Unnensidan grävdes en kanal fram till en av gårdens ekonomibyggnader med förlängning fram till kvarnen. Den sålunda av kanalen inneslutna delen av trädgården kallades Logården och försågs också med planteringar. Att man döpte dessa delar till strömparterren respektive Logården, tyder på att man hade en viss förkärlek till den kungliga huvudstaden.

Den stora gårdsplanen mellan boningshuset och ekonomibyggnaden genomskars av vägen mellan Unnaryd och Odensjö. Den del av tomtmarken som låg närmast bostadsbyggnaden fick också en trädgårdsliknande karaktär med stora vårdträd som nu mer eller mindre skattat åt förgängelsen. Per Palm avled 1865 och efter något år övertogs gården och övriga verksamheter av sonen Anders Johan som tidigare nämnts.

Anders Johan fortsatte uppbyggnaden och utvecklingen av Önnekvarns gård. 1866 gifte han sig med Ingrid Larsson från Öred i Skåne. Hon dog 1894 och efter hennes död gifte Anders Johan om sig med Hanna Kjellman från Strömhult. Som nr 4 i första giftets syskonskara kom Anna Teresia född den 19/2 1874 och senare gift med Axel Pettersson från Karsnäs. Axel var anställd på gården och blev senare ägare till densamma. Anna Teresia och Axel fick fyra barn, Hildur, Ottil, Allan och Ingrid. Allans son Anders har idag sitt barndomshem, huset sydväst om kanalen, som sommarstuga och Hildurs dotter Zita har huset som tidigare var mejeri, som sommarstuga. Det är endast Margareta och Kent Johansson som idag är åretruntboende i Önnekvarn.

Under årens lopp på 18-1900 talet har en mängd verksamheter varit knutna till Önnekvarns gård. Av dessa kan förutom jordbruksdriften nämnas, vadmalsstamp, färgeri, kvarn, sågverk, smedja, mejeri, elkraftstation, skomakeri, tilläggsplats för ångbåtarna och dessutom fanns en dansbana i bokbacken strax söder om byn.

Så sent som under 1950-talet var det öppen odlingsmark runt hela byn. T.ex. var det åkrar ängar och betesmark hela vägen ner till Bolmen i öster. Där kunde man se kor och hästar som gick och betade. Man hade namn på varje åkerbit, som till exempel en som kallades Pielipen och en annan Drängagråten.

Det var ju på den tiden många som gick på luffen. Önnekvarns gård var då ett populärt ställe för övernattning. Man fick ligga i ett uthus som på den tiden fanns på gården och ingen fick lämna gården utan att ha fått sig en rejäl frukost som serverades i köket, innan man vandrade vidare.

Ett minne som ofta trängde fram hos Hildur var resorna till Julottan. Redan tidigt på Julaftonskvällen skulle då skinnfällarna plockas fram och bredas ut på golvet framför kakelugnarna. Man hade inte mindre än 11 kakelugnar i det stora huset. Sedan satt man varmt och gott i släden vid färden till Julotta i Unnaryds kyrka. Sedan blev det ju naturligtvis tävling om att komma hem först, för att på så sätt få skörden bärgad först.(Enligt folktro!) De som bodde i norra delen av byn, d.v.s. Önnekvarns gård gick i skolan i Sävsås, c:a 1 mil bort mot Unnaryd. Man gick i skolan varannan dag och det var ofta tufft att ta sig den långa vägen till och från skolan. Var det riktigt mycket snö, skickades dock för det mesta en dräng med häst och kälke för att hjälpa barnen hem. Man skötte även ofta om äldrevården i hemmet. Hildur har berättat hur hennes farfar de sista åren var sängliggande på andra våning och kunde inte gå ner. Om han ville något, slog han sin käpp i golvet som signal på att det t.ex. var dags för besök på pottan. Hildurs mor Anna Terese dog bara 1 månad efter att Ingrid fötts. Det var då inte lätt för Axel att bli lämnad med fyra små barn, Hildur var äldst och hon var bara 9 år. Då anställdes en husmor och barnflicka som hette Anna. Hon blev som en mor för barnen.

Sågverk

Detta var för sin tid ganska omfattande med 2 ramsågar och stickhyvel. Sågmästare var Karl Svensson från Kyrkhult i Blekinge. Byggnaden revs 1935 och ersattes av en mindre anläggning med cirkelsåg. Denna byggnad finns ännu kvar. När mejeriet renoverades på 1970-talet sågades det mesta virket i detta sågverk.

Arv

Kraftstation

Berättelsen om Önne kraftstation startar vid nyår 1937. Det var då som John Larsson, ägare av Västbo Kraft AB, köpte vattenfallet i Önne av Axel Pettersson. Under våren, 19/4 – 27/4, byggdes sedan högspänningsledningen på 10 kV från Önne till Sävsås av två arbetslag. Därefter anslöts denna nya ledning till den befintliga ledningen mellan Sävsås och Möllekvarn och den 10/5 kopplades strömmen på. I Önne byggdes också en transformator, ett litet hus bredvid kraftstationen men numera flyttad, och därifrån drogs lågspänningsledningar till husen i Önne. Vid denna tid fanns fortfarande den gamla kraftstationen kvar. Efter dessa förberedelser grävdes kanalen av ett arbetslag kanalbyggare. Kraftstationen byggdes 1937 – 1938 och på hösten -38, troligtvis i oktober, startade den nya kraftstationen.

Arbetslaget som byggde ledningen från Önne bestod av tre anställda på Västbo Kraft AB, nämligen Karl Källberg med sina söner Gunnar och Ture. Ture skulle senare bli kraftverksmaskinist vid kraftstationen. Under byggtiden var dessa tre inhyrda på Önnegård. Deras lön var 0,75 kr/tim + ett ackord på 150: -/km färdigbyggd ledning. Dessutom tillkom tillägg för montering av extra stag till stolpar. När högspänningsledningen var klar fortsatte far och söner Källberg att bygga om lågspänningsledningen i Vret.

De första åren anlitades Allan Pettersson, Önnegård, som driftskötare av kraftstationen. Därefter anställdes Ture Källberg som kraftverksmaskinist av Västbo Kraft. I anställningsvillkoren ingick även att ett nytt hus skulle byggas och det blev på backen bredvid kraftstationen. På den platsen hade tidigare mjölnarens hus legat. Han dog valborgsmässoafton 1938 och därefter revs hans hus. Det nya huset byggdes på halva grunden av det gamla huset.

Den 8 juni 1944 flyttade Ture, Elsa och dottern Inger till Önne. Västbo Kraft hyrde bostad hos Westbergs, ägare av lanthandeln, under tiden det nya huset byggdes färdigt. Ture hjälpte även till med byggandet av det nya huset, bl.a. med utgrävning av grunden och hade då 1,20 kr i timmen. Veckan före jul var undervåningen färdig och familjen Källberg kunde flytta in. Resten av vintern ägnades till att inreda andra våningen. Huset var ett monteringsfärdigt Götenehus.

Telefon var ju inte helt vanligt vid denna tid. Ture hade tidigare varit med och byggt telefonlinjen mellan Hultatorpet i Unnaryd till Önnegård på uppdrag av Västbo Kraft. Denna ledning var kopplad till växeln i Unnaryd. När familjen Källberg flyttade till Westbergs fick Ture flytta ledningen dit, 12/6 1944, för att därefter flytta den än en gång till det nya huset vid inflyttningen.

Således skötte Ture och Elsa kraftstationen från 1944 till 1964, alltså i över 20 år, och bodde i tjänstebostaden tillsammans med de fyra barnen Inger, Bengt, Lennart och Gudrun. 1963 fick Ture en linjeförmanstjänst med placering i Unnaryd och den 9 december 1964 gick flyttlasset för familjen Källberg. Vid denna tid fick inga kvinnor stå som ansvariga maskinskötare vilket gjorde att Elsa inte fick överta sysslan.

Efter Källbergs flyttade en kraftverksmaskinist vid namn Lundin in i tjänstebostaden och bodde där några år. Därefter såldes huset till Kent Johansson, nuvarande ägare, och huset på backen upphörde att vara en tjänstebostad.

Under de här åren hade Västbo Kraft AB sålts våren 1945 till Skandinaviska Elverket, SEV. Däremot behölls namnet Västbo Kraft. 1966 överfördes Västbo Kraft AB från SEV till Yngeredsfors Kraft AB och namnet Västbo Kraft försvann.

Färgeri

I en mindre byggnad intill gårdsbyggnaden fanns ett färgeri någon gång under 1870 talet. (Detta hus används idag, vilket tidigare nämnts, som sommarstuga av Zita Carlsson och hennes man Ronald.) Färgmästare David Juhlin, som också drev färgeri i Annerstad, svarade för verksamheten. Han gjorde sig känd som en person med väl utvecklat färgsinne. Han övertog senare tillsammans med ett par av sina söner Lundbergs färgeri i Göteborg med bl.a. Kung Oskar II som kund. Ett av kungen bekräftat bevis på Juhlinarnas yrkesskicklighet.

Mejeri

Efter nedläggning av färgeriet öppnades några år senare mejeriverksamhet i lokalerna. Denna verksamhet blev dock inte så långvarig och lades ner strax före slutet av första världskriget.

Kvarn

En mindre anläggning var på plats redan i slutet av 1700 talet eller början av 1800 talet, några 10-tal meter nordväst om nuvarande kvarnfastighet. När denna senare kvarn och som än idag finns kvar uppfördes är obekant men torde ha skett i början av 1800 talet. Kanske var det under Per Palms tid. Anläggningen som var vattenhjulsdriven torde för sin tid ha varit relativt modern med två kvarnar, sikt och triör. Upptagningsområdet var relativt stort. Bl.a. såg man ofta Bolmsöbor som kvarnbesökare.

Bolmsö-bönderna rodde naturligtvis över spannmålen i sina roddbåtar. Det hände ofta att det blåste upp på sjön och det var då inte säkert att man kunde ro tillbaka samma dag som planerat. Men det kunde ju inte resten av familjen på Bolmsö veta, varför det nog ofta kunde vara ganska nervöst, när man satt och väntade på husbonden. Man kunde ju inte meddela sig på mobiltelefon vid denna tidpunkt. Om man tvingades övernatta i kvarnkammaren i Önnekvarn, förekom det nog en hel del kortspel under natten. Mjölnaren var intill sin död i slutet av 1930-talet, Axel Karlsson allmänt kallad möllarn Kvarnverksamheten upphörde på 1940 talet.

Ålfiske

I den östra delen av strömparterren installerades ett antal ålkistor. Fångsten torde ha varit riklig då det emellan sjöarna, speciellt om höstarna vandrade stora mängder av denna smakrika fisk ut till sina lekplatser i Sargassohavet. Hildur har berättat att man kunde plocka ålen för hand och lägga i stora potatiskorgar. Senare när det kom besök från Stockholm, ville dessa ha kräftor, något som ortsbefolkningen aldrig hade hört talas om att man kunde äta!

Vadmalstamp

Det fanns också en vadmalsstamp på gården. När den startades eller lades ner finns inga uppgifter om. Endast några synbara rester av grunden finns ännu kvar strax väster om gården.

Flottning

En annan verksamhet som kan räknas till gården var flottningsrännan strax söder om kvarnen. Här pågick flottning av massaved från vinterhuggningen runt Unnen till pappersbruken i Strömsnärsbruk och Delaryd. Under de sista flottningsåren ansvarade Alfred Magnusson och sonen Ove Magnusson för insamlandet av massaved runt sjön och som därefter drogs i flottar till Önnekvarn med hjälp av ångbåt. När massaveden passerat Önnekvarn togs transporten i Bolmen över av Bolmenredare. Den siste i raden som jag kommer ihåg var Leander Johansson som med sin båt Delaryd drog virkestransporterna till Skeen för vidare befordran till pappersbruken längs Lagan.

I slutet av 1930-talet upphörde flottningen på Unnen då virkestransporterna i allt större omfattning övertagits av lastbilsåkerierna. Leander Johansson fortsatte med virkesflottningen på Bolmen fram till 1955, då fortfarande med Delaryd som fått den gamla ångmaskinen utbytt 1950 mot en dieselmotor. Det kan också nämnas att Anders Johan Palm i slutet av 1890 talet var ägare till ångbåten Ebbe, stationerad i sjön Bolmen. Palm använde båten för transport av timmer till sitt sågverk i Önnekvarn. Ångbåtsförare var David Juhlin tidigare färgmästare i Önnekvarn. Efter Anders Johan Palms död innehades gården en tid av sonen Adolf Palm. Gården övertogs senare av den på gården anställde Axel Pettersson gift med Anna Teresia dotter till Anders Johan. Under Axel Petterssons tid drevs jordbruket och flera av de verksamheter som tidigare nämnts. Efter Axel Petterssons död övertogs gården av arvtagarna med sonen Allan som förvaltare.

Sedan jordbruksdriften och övriga verksamheter lagts ner såldes gården till Axel Nilsson från Kristianstadstrakten. Boningshuset uthyrdes därefter till förre redaktören för Aftonbladets bilaga Lantmannabladet, Jarl Appelberg som var hyresgäst under några år på 1950-60 talet. Därefter är ägandeförhållandena väl kända. Önnekvarn var inte bara Önnekvarns gård. Under slutet av 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet var den lilla byn på gränsen mellan Kronobergs och Jönköpings län en centralort för angränsande byar inom de båda länen.

Kommunikation – ångbåtstrafik

Landsvägen mellan Södra Unnaryd och Odensjö gick och går alltjämt genom Önnekvarn. Vägen fick dock en ny sträckning, öster om huvudbyggnaden på 1952. Gårdsplanen blev härigenom fri från genomfartstrafik. I slutet på 1800-talet ingick Önnekvarn i tidtabellen för såväl gods som persontrafik i Bolmen.

Strax söder om ön “lilla Amerika” sträcker sig Ångbåtsudden ut i den s.k. Vretaviken. Och ångbåtsudden som den ännu kallas var tilläggsplatsen för Bolmentrafik. Redare för trafiken var under en tid Anders Johan Palm.

Även på sjön Unnen var det ångbåtstrafik mellan Järnvägsstationen i Unnen och Södra Unnaryd både med person- och godstrafik. Hållplatsen för Önnekvarn-borna var Lerudden eller Lermaden strax intill byn Hagen. Men även vid Blomsholm, strax söder om byn Hagen, fanns en tilläggsplats och jag minns när min far Erik lastade av kalk som sedan hämtades av bönderna i kringliggande byar säger Berndt Westberg. Ångbåtsförare och ägare var Alfred Magnusson som med sonen Ove från Östra Vret svarade för de sista årens ångbåtstrafik på Unnen. Ja kanske näst sist, för det är möjligt att David Larsson i Dyhult, som ägde båten Vega, fortsatte med nöjestrafik något eller några år till.

Järnvägstrafik

I slutet av 1800-talet var det också aktuellt att anlägga en järnväg mellan Landeryd och stationssamhället Bolmen med station i Önnekvarn. Stakning av linjen påbörjades men planeringen kom aldrig längre. Trafikunderlaget ansågs troligen för svagt för att en ny järnvägslinje skulle bli lönsam. Inte heller byggande av en kanal med sluss mellan sjöarna Unnen och Bolmen i Önnekvarn, blev av. Detta hade annars kalkylerats till en kostnad av 75 000 kr i dåtidens penningvärde.

Busstrafik

Busstrafik startades på 1930-talet mellan Södra Unnaryd och Ljungby. Med en hållplats vid affären i Önnekvarn. Trafiken lades så småningom ned då resandefrekvensen tydligen var alltför dålig. En kund kommer jag emellertid ihåg som enligt busschauffören Folke Svensson kom varje morgon till Kånna-krysset strax söder om Ljungby, med en cykelkärra fullastad med paket. Ingvar Kamprad hette han och startade senare möbelkedjan IKEA. Detta företag har gått bättre än busslinjen.

Posten

Till kommunikationerna kan även hänföras posten. 1874 öppnades poststationen i Odensjö. 1879 infördes istället lantbrevbäring till dess att man 1906 fick ny poststation. Noak Magnusson i Vret var en av de första transportörerna mellan Lidhult och Odensjö. Han övertog linjen 1878 men slutade redan året efter. Kanske fick han för dåligt betalt. Han hade 1,65 per körning och han körde med häst och vagn 2 gånger per vecka. Sen dess har det varit många postförare under årens lopp till såväl, poststationerna i Odensjö som postombudet i Önnekvarn som etablerades på 1930 talet.

På gränsen till Odensjö i södra delen av Södra Unnaryds församling låg lanthandeln i Önnekvarn eller affären som den allmänt kallades, visserligen på Odensjösidan men Önnekvarn var så att säga gränsstationen mellan de båda församlingarna. Kundkretsen omfattade i huvudsak byarna Vret, Röshult och Hagen på Odensjösidan. Småöja, Karsnäs och Almesjö på Unnarydsidan. Förutom givetvis Önnekvarn med sin delade befolkning västboiter och sunnerboiter om man nu ska vara riktig noga. Även i detta fallet gick gränsen mellan de båda häraderna Västbo och Sunnerbo rakt igenom byn. Närmaste affär låg i Wret 3 km från Önnekvarn där mösskräddaren och marknadsknallen C.E. Westberg öppnade en affär på 1860-talet i sin nyuppförda bostadsfastighet på tomten Rydslund.

Planerna på en affär i Önnekvarn tog allt fastare form. I slutet av 1880-talet lät snickaren och byggmästaren A.P. Svensson uppföra en affärsfastighet och bostadshus på tomten Stenslund. Efter några år med obekanta innehavare, möjligen med byggmästarens fru Kristina som ansvarig, övertogs rörelsen 1894 av bokhållaren Bernt Svensson från Kyrkhult i Blekinge, morfar till artikelförfattaren. Bernt Svensson drev rörelsen fram till 1902 då han med familjen, som utökats med 4 barn, flyttade till Kambo vid Hyltebruk och efter något år åter till Blekinge. Flyttningen berodde möjligen på att Bernt Svensson befarade konkurrens från ytterligare en affär i samhället. Anders Johan Palm, ägare till flera av verksamheterna i Önnekvarn planerade nämligen att öppna affär i en nyuppförd fastighet på södra sidan av församlingsgränsen. Planerna gick överstyr då Anders Johan avled i december 1902 och någon ny intressent inte uppenbarade sig.

Äldsta dottern i den Svenssonska familjen, Tekla gifte sig 1920 med Erik Westberg. Erik och Tekla övertog samtidigt med giftermålet affären i Önnekvarn och därmed flyttade Tekla tillbaka till sitt barndomshem. Under mellantiden drevs affären av Ellen Nilsson, allmänt kallad fröken Nilsson och syster till Fredrik Nilsson som var innehavare av Östens i Unnaryd. I likhet med landsbygdshandelns allmänna utveckling utökades sortimentet efterhand som de industriella produkterna började komma ut på marknaden.

Minnesbilder berättade av Berndt Westberg:

Från det historiska avsnittet följer här några minnesbilder från affären i Önnekvarn på 1920-30 talet.

En affär som övertogs av min far i maj 1920. Rörelsen upphörde 1968 då min mor drivet affären i några år efter fars död 1963. Affärsdörren stängdes visserligen vid 6-7 tiden på kvällen men ingången till bostaden i samma fastighet var öppen till långt senare och då gick det ju lika bra att gå den vägen. Hade någon kommit mitt i natten för att köpa en nödvändighetsvara, jag tänker på snus, så hade det nog gått bra det också. Så var det för många lanthandlare förr i tiden. Inträdet i affären tillkännagavs genom en bjällra på entrédörren. Då var det att ställa upp bakom disken. Kallt och ruggigt vintertid, då det inte fanns någon annan uppvärmning än en gammal fotogenkamin. Denna ersattes senare av en vedkamin vilket gjorde att det blev bättre. Till och med så bra att affären blev en vanlig samlingsplats där dagens händelser diskuterades.

Vanligen kom kunden med en korg med ägg som skulle plockas upp och vägas. För pengarna gjordes sedan inköpen. Äggen, det kunde röra sig om ett par tusen i veckan, hämtades av någon ägguppköpare av vilken jag särkskilt minns Skånska Äggexporten i Klippan. Smör, hemkärnat, köptes också upp. Kvaliteten varierade från vagnsmörja enligt uppköparen i Göteborg, till högklassig vara som säkerligen skulle slagit ut dagens mejeriprodukter. Lingon var en annan vara som köptes upp på hösten. Man kan idag fråga sig var alla lingon kom från. Det rörde sig om 1000-tals kg som gick vidare till uppköpare.

Postombud

Förutom affär hade mina föräldrar också postutdelning eller var s.k. postombud med utdelning av brev och tidningar, in och utbetalningar av pengar, frimärksförsäljning och mycket annat som hörde till uppdraget. En typ av posttjänster som nu åter börjar komma tillbaka i glesbygdsaffärerna. Ja så såg det ut och så gick det till i lanthandeln på 1920-30 talet. Önnekvarn-affären var säkerligen inget undantag i detta fall. Och därmed slutar historien om affären som inte längre finns.

Det mesta i denna artikel har nedtecknats av Berndt Westberg, som är född och uppvuxen i Önnekvarns lanthandel. Materialet har sammanställts av Kent Johansson, som idag är åretruntboende i Önnekvarn. Bilderna och en del av texten har tillförts av Ronald Carlsson. Stycket om Önne kraftstation har skrivits av Gudrun Isaksson efter intervju med sin far Ture Källberg. Ev. synpunkter, intressanta bilder eller/och kompletterande text mottages gärna på mail-adress: ronald.ca@telia.com.

Diversehandel

Men man köpte inte bara, man sålde också och sortimentet var brett. Glas och porslin var en ganska stor varugrupp. En del lånades också ut om det skulle hållas något extra stort kalas i trakten. På textilsidan var det mest arbetskläder strumpor och underkläder som såldes. Men även lagret av tyger omsattes och givetvis knappar, sytråd och annat som hörde till.

Mellan dessa båda avdelningar hade vi pappersvarorna. Kräppapper som dagens ungdom knappast känner till, men som var en stor pappersvara på sin tid, inte minst som klädsel på blomkrukor istället för dagens ytterkruka. Gratulationskort hörde till förutom Jul-, Nyårs- och Påskkort och dessutom foto över Önnekvarn, flygfoto till och med. Papeterier i eleganta förpackningar ingick i sortimentet liksom tapeter, oplastade på den tiden och inte så lätta att sätta upp. Det gällde att inte få klister på framsidan som då var svårt att få bort. Till pappersavdelningen hörde även tipset som blev populärt i mitten av 30-talet. En och annan tipsvinst gick också till Önnekvarn, även om det inte rörde sig om miljoner. Penningvärdet var ju annat på den tiden. Då kostade sockret 50 öre kilot och kaffet ett par kronor.

I stora hyllfacket fanns det lite av varje från skokräm och flugfångare till tobaksvaror. I lådfacket nedanför förvarades kryddor av alla de slag, den tidens matlagningskonst var inte att förakta, gelatin, lampglas, mandel m.m. Bakom glasdörrar i hyllfacket förvarades osten, konserverna, brödet och annat matnyttigt. I lilla hyllfacket dominerade de kemisk/tekniska produkterna tvål och tvättmedel bl.a. I taket hängde trätofflor och under disken förvarades såpa och snus i varsitt utrymme. Såpa i lösvikt, kladdigt värre, och snuset skulle vägas upp i strutar, såvida kunden inte propsade på att få fylla dosan som rabatt på köpet.

Bakom disken fanns även lådor för varor i större kvantiteter, gryn, bönor och ärter. Men där fanns också den specialgjorda lådan med bred front för toppsocker, en 5 kilos konisk sockerklump som med hjälp av en s.k. sockeryxa höggs av till lämplig vikt enligt kundens önskemål. Sockerklumpen delades därefter av kunden, med hjälp av yxa eller annat och till slut i små sockerbitar med en s.k. sockertång, besvärligt och opraktiskt. Kunden hade dock möjlighet att klippa sönder bitarna till önskad storlek. Ett stort steg i 30-talets produktutveckling på sockersidan togs den dag då man kom på iden att sälja sockertopparna i skivor som var lätta att klippa sönder.

På disken fanns konfektyrmontern, sex glasburkar med olika godisinnehåll. Där fanns också en skyltlåda med glasad överdel för leksaker och annat småkrafs, samt skolagret som inte var så stort och mest var det svarta skor, men ändå såldes ett och annat par som producerades av Mjölby Skofabrik. På disken hade pendelvågen sin givna plats tillsammans med kaffekvarnen, kassalådan och stället för omslagspapper.

Utanför disken var redskapen placerade förutom rep, ståltråd, tjuder och kobindslen. Träräfsor från Roos på Dalshäll fanns också där. Oöverträffade i kvalitet enligt sakkunskapen. På magasinet förvarades färg, fodervaror och järn. Bandjärnen användes för beslag av vagnshjul.Vad man använde ¼ tums rundjärn till blev jag aldrig riktigt klok på och inte kan jag minnas att det såldes något heller. Var det möjligen smeden som före min minnesrika tid använde rundjärnet till ställ för tvättfat och tvålfat, en raritet på dagens antikauktioner. I källaren hade man fotogen, tjära, linolja och salt islandssill. Och inte dög det att ta upp sillen med tång, nej man skulle känna att sillen var fet i ryggen och då gällde det att greppa tag ordentligt i sillen med fingrarna i laken. Av tjäran fanns det två sorter. Trätjära för båtarna och taktjära för papptaken, båda lika svåra att expediera i småposter.